Jag träffade som mycket ung en narkoman. Jag blev gravid och födde första barnet mens han satt i fängelse. Han kom ut och alla tog förgivet att vi skulle leva tillsammans, men för mig var det som att en främmande man flyttade in hos mig och skulle dela mitt sovrum. Hursomhelst så blev det ett andra barn men när barnet var 8 månader så kunde jag äntligen säga nej. Nu får du flytta. Han ruinerade oss och arbetade inte. Om den svenska drog politiken hade varit som den är i övriga europa så hade jag inte haft tillräckligt på fötterna för att säga nej. Han har aldrig bidragit till barnen eller samhället han var född 1953 och i en tid då vi kanske inte visste så mycket om droger (jag var inte född då) Jag har bott utomlands i många år och jag kan se hur liberal drogpolitik påverkar människor. Jag har alltid varit stolt över oss svenskar och vår järnstarka ståndpunkt när det gäller droger. Men att lyssna på er nu gör mig besviken. Jag säger bara att ni vet inte vad ni gör och dom som vet gör det för pengarna. När det gäller sjukförsäkringen så kan jag inte förstå hur man kan refusera en legitimerad doktors beslut utan att ifrågasätta hans/hennes kompetens och göra en utredning hurvida han/hon ska behålla sin legitimation? Om jag är chef så är jag chef tills någon säger att jag inte uppfyller kraven och då får jag gå. Men detta gäller tydligen inte alla. Läkare som försäkringskassan dömt ut (förbigått/refuserat, deras beslut). Dessa läkare är ändå helt ok att bahandla folk. (vanliga personer) Ja....Jag säger bara att jag vill inte bli behandlad av en läkare som inte kan se skillnad på en arbetsför frisk människa och en sjuk.