The Quiet Roar

Henrik Hellström har gjort ett verk som kryper under skinnet och är oupphörligen fascinerande.

...en existentiell film, en film som ställer frågor som ”varför är vi olyckliga trots att vi till det yttre har allt”, ”varför är vi ensamma trots att vi är omgivna av människor”, ”varför förverkligar vi inte våra drömmar”.

Skådespelarna är bra, miljöerna som sagt vackra, själva premissen med en droginducerad tidsresa tankeväckande...

Wentzels naturlyriska foto, intresset för hur musik och tystnad påverkar publiken, och kombinationen av drömlik, taktil skönhet och vardagsångest känns igen från ”Man tänker sitt”.