Django Unchained

Premisserna är de vanliga. Det finns många onda män, det finns några få goda, och de förstnämnda ska slaktas. Tarantinos hämndbegär verkar vara omättligt.

Att klandra Quentin Tarantino för faktafel angående slaveriet är som att angripa George Lucas för hans bild av vardagslivet i en galax långt, långt borta.

Dialogerna är lysande - brutalt roliga - och bilderna storslaget dramatiska.

Det är inte ”Rötter”, ej heller ”Det våras för sheriffen”. Detta är regissörens freskomålning efter spaghettiwesterngenrens barocka estetik.

Under två timmar och 45 minuter bjuds vi åtminstone på ­cirka två timmars härligt skön tarantinsk galenskap. Sådant vi kanske aldrig skulle ha fått, om där funnits någon som hade försökt tämja regissören …